Var uppe i de Norrländska trakterna i helgen och körde cykelvasan. Ett lopp på över sju tusen cyklister, vilket gör Cykelvasan till Sveriges största cykeltävling på grus.
Helgen innan, eller om det var två helger innan så körde vi ett annat lopp i samma trakter som heter Engelbrektsturen. Ett viktigt lopp eftersom det var seedningsgrundande för Cykelvasan. Med god marginal klarade jag tidsgränsen för att få starta i första startledet på Cykelvasan. Trots detta blev jag och många med mig nekade till att stå i fålla ett och istället hänvisade till femte startled. Det startledet ingick inte ens i tävlingen utan var första motionärsfållan med start en kvart efter tävlingsklassen.
Jag sa till tanten i kassan att hon skulle skärpa sig och att jag åker hem om jag inte får tävla. Jag hade ju klarat den angivna tiden för att få stå i första startledet. Hon sa att det var fler som hade blivit arga och åkt hem av samma anledning så det spelade ingen roll.
Jag förstår inte varför det ska vara så krångligt att seeda upp sig på Vasaloppet när alla andra långloppsarrangörer i hela världen klarar det galant. På Vasan var man tvungen få ett nytt nummer och det var tydligen startnumren till första startled som hade tagit slut och att det var därför de inte kunde ta in fler i den fållan. Till saken hör också att jag tidigare hade mailat min tid och placering från Engelbrektsturen till seedningsavdelningen på vasaloppet. Precis enligt seedningsreglerna, men helt utan varken svar eller resultat.
Till slut fick jag i alla fall ett startnummer till startled fyra som jag bestämde mig för att tacka ja till. Det var inte så mycket annat att välja på.
En annn grej de också missade totalt som jag inte heller kan ha någon förståelse för är att det står Lidköping som min klubb. Absolut inget ont om Lidköping, men jag anmälde mig som Kvänums IF och jag har licens för Kvänums IF. Så det förstår jag inte riktigt hur de lyckades med.
Väl på startlinjen, eller rättare sagt, fem hundra meter bakom startlinjen visste jag att enda chansen att få en hyfsad sluttid var att köra stenhårt så länge som möjligt innan det blir för långt mellan klungorna, hoppas att återhämtningen fungerar bra och att det finns många snabba cyklister även långt bak i startleden som jag skulle kunna åka med.
De första fyra, kanske fem milen gick rätt bra. Jag tog mig fram bra bland klungorna, men när avstånden blev längre mellan varje klunga så började jag få problem. Om det åtminstone hade varit lite singeltrack. Att åka ensam och snabbt på grusväg är inte min starka sida.
Efter mitt sista desperata försök att komma ikapp en snabbare klunga på ett av de stökigare partierna gick jag mer eller mindre i väggen istället. Då var det cirka tre mil kvar som jag i stort sett bara rullade igenom. Med facit i hand hade jag kanske tjänat på att ta det lite lugnare, men man vet ju aldrig. Då hade jag säkert bara haft tråkigare.
Det enda positiva med Cykelvasan, förutom min Epic 29:er, var att banan var betydligt roligare än jag trodde. Visserligen fanns det ingen singeltrack, men de flesta grus och skogsvägspartierna var riktigt roliga.
Om jag ska köra nästa år? Bara om jag får starta i första startled.
